jajisses

Jag måste lära mig att säga nej, för min egen skull och för mina barns skull. Vilken vettig människa utsätter sig för det som jag gjorde igår. En jobbig natt när Eskil hostade med jämna mellanrum så att han nästan kräktes och jag vaknar direkt och blir jätteorolig och vänder honom. Klockan 5 ringer väckarklockan upp och göra sig i ordning, väcka barnen och fixa i ordning dem. Åkte någon minut innan klockan 6 mot Örebro. Lite strul på vägen med ett vägarbete där man blev lotsad så jag tappade 10min. Kommer dit klockan 8 och mina föräldrar möte upp, ammar Eskil och håller sedan i två utbildningar. På fika pausen kommer mina föräldrar med bilen så att jag kan amma Eskil igen. Lunch klockan 12-13 med byte av utbildningsplats och det var då ca 770m att gå. Slänga i sig mat, amma igen och skynda iväg. Kör två utbildningar till, amma i pausen (samt slänga i sig en muffin (ok jag snodde en extra...)) och sedan två utbildningspass till. Åtta utbildningspass med samma innehåll gör att man blir rätt slut i huvudet. Snabbt packa ihop för att bli hämtad med bilen så att vi kunde åka till den andra bilen som stod på en parkering. Där sade jag hejdå till mamma och pappa och tackade för att de är underbara och ställt upp hela dagen. Sedan ammade jag igen och in med barnen i bilen och drog hemåt. Hann inte långt innan Eskil blev ledsen, fick stanna och ta upp honom och trösta honom, sen gick det bra igen tills jag kom till lotsningen och återigen tappade 10min. Klockan 19.56 stannar jag utanför Rosvalla och Jonas tar bilen och åker och parkerar. Jag springer in till deltagarna på min löparkurs och börjar min 9:e utbildning för dagen... Klockan 20:45 är jag hemma igen, trött, lätt huvudvärk, helt slut i huvudet och tänker att jag är en fruktansvärt dum mamma som utsätter sina barn för en sådan dag. De hade det jättebra med mormor och morfar men att släpa upp dem klockan 5:30 och åka bil 4,5 h känns sådär. 

Någon gång kanske jag lär mig att säga nej...