Träningsläger i Italien 2017

Vi har varit på träningsläger i Italien förra veckan, den här texten skrev jag till hällens hemsida. Barnen var hos mormor och morfar.

I år var vi 24 stycken förhoppningsfulla orienterare som åkte ner till Italien för att få teknikträning och lite värme. En del av oss passade på att ta ett tidigare flyg på söndagsmorgonen för att få några timmar i Rom. Tyvärr fick Zeijlons besök i sin bil som de parkerat i Rom och alla deras väskor blev snodda av tjuvaktiga italienare. De fick spendera tid både på polisstationen och byta hyrbil eftersom tjuvarna slagit in en ruta för att komma åt sakerna.

Det tog minst 6h att köra till Vieste som ligger på ”klacken” av Italien. Man brukar säga att alla vägar bär till Rom men det fanns även flera vägar till Vieste. Motorvägarna var bra men de små kringelikrokvägarna som vi blev bekanta med under lägret var mindre bra men vi fick fantastiska naturupplevelser. Vi bodde på Baia degli Aranci i Vieste, en liten stad vid havet, i lägenheter med matlagningsmöjligheter. Det är inte riktigt säsong i Italien och de ville inte slösa med värmen innan vi kom så jag gissar att de satte på den precis innan vi kom. Två till 5 personer var vi i lägenheterna och första natten fick MK och Janne dela säng med ett täcke. Sedan stuvade vi om så att de kunde sova i varsin säng och fick ett eget täcke var. Vi anlände ganska sent på kvällen och stupade i säng. Nästa morgon var det dags för frukost och ihop låning av kläder, skor och kompasser till familjen Zeijlon. Vi fick också höra av Janne att ”Vi höll på att köra på en häst. Det såg ut som en nordsvensk eller en arabtyp.”

Dagens första pass var uppe vid Foresta Umbra på nästan 800m höjd och det var en väldigt fin slingrig väg upp till träningen. På grund av det som hände Zeijlons så vågade vi knappt lämna bilarna obevakade resten av veckan. När vi startade nere vid byn var det flera plusgrader men uppe i berget var det bara 2 grader så det var bara att pälsa på sig lite när man skulle springa. Jag fick sätta ut och banan var bara 5km men det tog sin tid. Första kontrollen var en punkthöjd bredvid ett brunt kryss och vad det bruna krysset var visste vi inte. Det kom jag inte på förrän efter 5 kontrollen, det är som en tydlig (ibland i alla fall) platå ungefär som vi skulle ha ritat en kolbotten. Under första passet lärde jag mig att stigarna ibland var nästan osynliga så de skulle man absolut inte läsa på och att man fick vara väldigt noggrann med orienteringen. Inplockningen gjorde de som gick ut sist. Det blev kort vila innan nästa pass och vi stannade kvar uppe vid Foresta Umbra och åt egen medhavd lunch. Vi förflyttade oss bara några kilometer men terrängen där var mer detaljerad och det var lätt att tappa bort sig om man inte höll koll på vart man var hela tiden. Det var både stora gropar och höjder, stenhöjder, kor med bjällror, rävar och vildsvin. Jag blev ganska förvånad när det helt plötsligt mitt i skogen klonkade till i en kos bjällra när den sprang iväg. Nio kilometer var banan med SI enheter på en del kontroller och det tog sin lilla tid. Klockan var mycket när vi kom tillbaka första kvällen men glada över att vi fått två fina pass.

Middagen intogs vid en restaurang vid havet som vi fick möjlighet att både äta frukost på och äta middag om vi ville. Vi lärde oss snabbt att Italienare äter först en tallrik med pasta, sen en tallrik med t.ex. kyckling och sallad sen får man en frukt till efterrätt. Så såg middagen ut varje dag.

Dag två blev en ren sprintdag och vilken dag, helt otroligt fint väder och varmt. Vi åkte i samlad trupp till Itschitella, det såg inte så långt ut men tog sin lilla tid pga de fina slingervägarna och de var inte heller så breda eller underhållna. Första passet var en sprint i två delar, 2,2 + 2,2 km. När jag tittade på gpsen efter passet så hade jag sprungit nästan 7km så det var en del omvägar. Mycket upp och ner, fina stentrappor, gränder, en del smala och mycket vägvalsmöjligheter. Förutom att Italienarna kör som de gör så har de även inte koll på sina hundar utan de strövar omkring fritt i städerna, en del är även vilda. Det var inte bara jag som blev jagad av hundar. Fantastisk utsikt var det från staden som låg uppe på en kulle och när vi skulle plocka in så var det en tant som bevakade en av snitzlarna som Camilla skulle plocka in och hon fick knappt ta med sig den hem. Tyvärr blev vi även av med någon enhet, vad nu den som tog den skulle ha den till.

Vi åkte en kort bit till en stad som heter Rodi som låg längre ner mot havet. Sån tur var hann vi handla på ett café innan det stängde för siesta. Runt 13:30-14 stängde alla affärer för att sedan öppna igen vid 17-17:30. Andra passet var en vanlig sprint och med vanlig så menar jag längden för det var fortfarande mycket vägval och gränder, trappor osv. Vi lärde tyvärr att en del italienare är tjuvaktiga under resan, några enheter fattigare och det kunde ha blivit fler om inte Maria Z varit med. Under det här passet hade hon satt ut kontroller och när vi sprang gick hon runt och hittade en gubbe som stod med en skärm och en enhet i handen. Han försökte dra isär enheten så hon gick fram till honom och tog tillbaka grejerna. Två kvarter bort från där den skulle suttit var han så hon gick tillbaka med den och bevakade den under resten av passet. Gubben kom förbi igen men vågade inte röra den. När hon tog in den förföljde han henne ända till målet men väl där gick han vidare. Det blev sent hem även den här kvällen.

Tredje dagen och onsdag så åkte vi iväg upp till Foresta Umbra och fortsatte någon mil till. TC var ett av de mysigaste ställena vi haft men terrängen den var inte någon drömterräng precis. Larsson kom fram till att han inte visste att det fanns så många olika taggväxter. Sönderrivna blev nog de flesta på det passet. Roligast var att Matilda och Frida tyckte det var så roligt att de körde hela banan. Vi kom i alla fall fram till att man inte skulle ha någon nybörjarkurs på den kartan.

Vi åkte vidare till en stad som låg på ett stort berg, Monte Sant Angello. Vilken utsikt det var, helt otroligt vackert och svårt att åka bil till samlingsplatsen för det var enkelriktat och trångt. Vi lärde oss att italienarna börjar servera glass i mars men ibland kan vissa även få glass i februari. Träningen kallade maraton sprint, det var en träning vi fått av italienarna. Ja det var det verkligen, 7km och diamanter (man kommer tillbaka till samma kontroll flera gånger) och slingor, ja det var verkligen svårt att hålla reda på vart man skulle hela tiden samt att det var trappor och gränder och trångt. Det var en ganska lång väg hem från träningen men helt otroliga vyer över berg och hav. After run blev det varje kväll, vi hade sån tur att ”någon fyllde år varje dag på lägret”.

Lägermästerskap stod på schemat på lördagen och det fanns kort, mellan och långbana. Den längsta var nästan 6 km. Även denna dag var det sol och underbart varmt väder. Startlistan var lottad och alla var laddade. Jag tycker detta passet var det finaste, ungefär som pass nummer två med både stora gropar och stenhöjder men ändå lite snällare i kuperingen. Med så många pass i bakfickan så är man rätt trött i huvudet och då kan det bli en del klantiga misstag. Banan gick i kors och jag lyckades ta 11 före 10 så där blev det några minuter extra. Alla kom i alla fall tillbaka som de skulle och vi hjälptes åt att plocka in innan resan mot Rom började.

Sista natten spenderades i närheten av flygplatsen, vi hade bokat lite olika hotell och vi fick leta på 3 olika innan vi hittade någonstans att bo. Jag försökte beställa två dubbelrum och blev så förvånad när det var så billigt för 4 personer. Ja det blev ett 4 bäddsrum men det gick bra ändå. Upp tidigt nästa morgon och avfärd mot flygplatsen. Alla verkar väldigt nöjda med lägret och Zeijlons kom hem, de fixade tillfälliga pass i Rom på torsdagen. Klockan 11 landade vi i Sverige igen, hem till kyla och snö. Tyvärr kan jag inte lägga in några kartor eftersom vi lovat att inte göra det pga att de ska ha tävlingar på dem i mars. Tack alla inblandade för ett kanonfint läger!

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Monika p:

Härliga bilder! Tråkigt för zeijlons. Ni hade tur med vädret ser det ut som.

Svar: Underbart väder! Tror Zeijlons var nöjda trots det som hände.
Johanna Engström

Kommentera här: