jajisses

Tiden går framåt men det känns som jag mest står och stampar. Någonting fattas och jag känner inte att den riktiga glädjen finns där. Jag försöker göra så mycket som möjligt för att slippa tänka, för att slippa känna efter men nu börjar kroppen säga ifrån. Jag orkar inte koncentrera mig, det märks när jag ska orienterar, jag missar gör många misstag, dumma misstag som jag inte brukar göra. Så har det varit hela hösten. På jobbet orkar jag koncentrera mig ett litet tag sen måste jag göra något annat. När jag håller utbildning kräver det något enormt av mig att jag oftast har världens huvudvärk efter. Huvudvärk har jag förresten väldigt ofta, nästan varje dag. Varför ska det vara så jävla jobbigt, kommer jag någonsin må bättre. De säger att tiden läker alla sår men jag saknar mamma så mycket.