Äntligen kan jag springa igen
I fredags fick jag testa foten, då hade jag inte sprungit på nästan 2 veckor. TVÅ VECKOR utan löpning... Jag kände ingenting men körde rätt lungt i 15min utomhus och sedan 10min löpband. I lördags fick jag gå upp supertidigt eftersom jag skulle springa första sträckan på 25-manna, Jonas hade de satt på sista. Hur de tänkte när de gjorde så kan man undra. Jag lyckades i alla fall ragga skjuts så att barnen inte skulle behöva knalla runt på TC hela dagen. Det var så kul att kunna springa, tyvärr är det lite sisådär med min koncentration, har svårt att fokusera ett helt lopp, tankarna fladdrar iväg någon annanstans. Jag sprang bra i början men till tredje vet jag inte vad jag tänkte på utan kom till fel gaffel, tog ett skitdåligt beslut och kom till nästa gaffel innan jag läste in mig och sprang till min kontroll. Sen lyckades jag skärpa mig och springa mig uppåt i fältet, 17:e var jag inne som 39 sekunder efter vilket är godkänt. Men jag var arg på mig själv för att jag inte klarar av att koncentrera mig just nu.
Sen var det bara att spendera några timmar på TC innan Jonas och barnen kom. Pappa kom och umgicks med mig och barnen, vi gick minimila.
Sen åkte vi hem till en kompis till mig som jag inte träffat på ett år. Så trevligt vi träffade Helena, hennes kille och deras charmtroll Li. Vi blev där länge, Jonas och Andreas hade mycket gemensamt så det var roligt.
När jag ändå kunde springa så passade jag på att springa 16km i söndags så att jag fick lite endorfiner. Löpningen är det enda som hjälper när jag får en dipp och saknar mamma. Tänk om man kunde springa hela dagarna... Det känns fortfarande overkligt att hon inte finns längre.