Hopp?
Man säger att det sista som över ger kroppen är hoppet. Ja hoppet, det finns knappt kvar hos mig längre. Det rapporteras massor om mirakel men jag är nog en av de mest otursförföljda människorna som jag känner i alla fall. Det känns som jag står utanför alla andra och bara tittar på medan mitt eget liv bara står och stampar. Jag känner mer och mer att jag bara vill stänga in mig på gården och bara jobba på med allt som behöver göras där. Förut var det nätterna som var värst nu är det hela tiden. All min energi går åt till att försöka hålla skenet uppe. Försöker hålla mig för mig själv så att jag inte gör andra ledsna, jag känner också att en del undviker mig för att de tycker det är jobbigt. Och allvarligt talat så förstår jag dem, jag står knappt ut med mig själv.
Det tråkiga är också att man ska behöva kämpa hela tiden för att få hjälp. Man får tjata, vänta, tjata mer och det är så jäkla tråkigt.
