jajisses

Det var inte så här jag trodde att livet skulle bli… Jag undrar hur många gånger jag har tänkt det.

Den här våren har nästan tagit knäcken på mig, det känns som jag sagt det förut. Både privat och på jobbet, jag har haft så mycket och hinner inte ifatt. Jag har i alla fall tagit tag i det lite och går och pratar med någon. Hon försöker lära mig att säga nej, men tyvärr så blir folk sura när jag gör det. Hon säger att det är för att folk är vana att jag ställer upp och nu när jag inte gör det längre så blir folk sura. Men det känns förjävligt. Jag har ställt upp på alla människor i alla år och jag försöker att göra så att alla blir nöjda. Nu känns det som att jag inte har några kvar. Jonas underlättar inte den delen något heller tyvärr. Han älskar att vara hemma och pilla med sina saker och bryr sig inte om att träffa folk, han kan inte heller se att jag har ett behov av det. Och jag har låtit mig köras över, flera gånger och det känns som det blir värre och värre.

Nyårsaftnar, när vi åker hem innan tolvslaget. Jag har föreslagit flera gånger de senaste veckorna att vi kunde bjuda folk till oss på midsommar men han vill inte. "Det är så jobbigt" Jag har föreslagit knytis, att jag kan fixa allt, att han inte behöver hjälpa till men nej. Vi har inte blivit bjudna någon annanstans heller. Jag känner mig utanför, som att ingen bryr sig, att jag inte duger och det känns förjävligt. Jag blir så ledsen ända in i själen. Jag vrider ut och in på mig själv, jag skjutsar barnen och försöker göra allt för att de ska vara lyckliga och få alla jag kan ge dem. För min egen skull så tränar jag, går upp as tidigt på mornarna och springer eller simmar, tränar på mina luncher så att jag knappt hinner prata med mina arbetskamrater, tränar sent på kvällarna när barnen sover, ibland väldigt sällan hinner jag träna med andra. Att träffa andra och umgås händer inte för Jonas vill vara hemma och han vill att jag ska vara hemma med honom och sköta markservicen och bara vara där. Jag känner mig som en fågel i en bur ibland. Ibland vill jag ringa mamma men det går inte. Det är så mycket jag ångrar, att vi inte åkte till Enköping fler gånger förra sommaren men Jonas ville inte. Varför är livet så svårt, det verkar inte vara det för andra, de verkar så lyckliga och glada.

Jag försöker mamma, jag försöker verkligen.