Snart tre månader

Tiden går framåt men det känns som jag mest står och stampar. Någonting fattas och jag känner inte att den riktiga glädjen finns där. Jag försöker göra så mycket som möjligt för att slippa tänka, för att slippa känna efter men nu börjar kroppen säga ifrån. Jag orkar inte koncentrera mig, det märks när jag ska orienterar, jag missar gör många misstag, dumma misstag som jag inte brukar göra. Så har det varit hela hösten. På jobbet orkar jag koncentrera mig ett litet tag sen måste jag göra något annat. När jag håller utbildning kräver det något enormt av mig att jag oftast har världens huvudvärk efter. Huvudvärk har jag förresten väldigt ofta, nästan varje dag. Varför ska det vara så jävla jobbigt, kommer jag någonsin må bättre. De säger att tiden läker alla sår men jag saknar mamma så mycket. 

Äntligen kan jag springa igen

I fredags fick jag testa foten, då hade jag inte sprungit på nästan 2 veckor. TVÅ VECKOR utan löpning... Jag kände ingenting men körde rätt lungt i 15min utomhus och sedan 10min löpband. I lördags fick jag gå upp supertidigt eftersom jag skulle springa första sträckan på 25-manna, Jonas hade de satt på sista. Hur de tänkte när de gjorde så kan man undra. Jag lyckades i alla fall ragga skjuts så att barnen inte skulle behöva knalla runt på TC hela dagen. Det var så kul att kunna springa, tyvärr är det lite sisådär med min koncentration, har svårt att fokusera ett helt lopp, tankarna fladdrar iväg någon annanstans. Jag sprang bra i början men till tredje vet jag inte vad jag tänkte på utan kom till fel gaffel, tog ett skitdåligt beslut och kom till nästa gaffel innan jag läste in mig och sprang till min kontroll. Sen lyckades jag skärpa mig och springa mig uppåt i fältet, 17:e var jag inne som 39 sekunder efter vilket är godkänt. Men jag var arg på mig själv för att jag inte klarar av att koncentrera mig just nu. 
 
Sen var det bara att spendera några timmar på TC innan Jonas och barnen kom. Pappa kom och umgicks med mig och barnen, vi gick minimila. 
 
 
 
Sen åkte vi hem till en kompis till mig som jag inte träffat på ett år. Så trevligt vi träffade Helena, hennes kille och deras charmtroll Li. Vi blev där länge, Jonas och Andreas hade mycket gemensamt så det var roligt. 
 
När jag ändå kunde springa så passade jag på att springa 16km i söndags så att jag fick lite endorfiner. Löpningen är det enda som hjälper när jag får en dipp och saknar mamma. Tänk om man kunde springa hela dagarna... Det känns fortfarande overkligt att hon inte finns längre. 

Tar tårarna aldrig slut

Den här hösten har varit fruktansvärd. Det är inte mycket som gått rätt och jag vet inte hur jag ska ta mig upp ur detta svarta hål. Jag försöker och försöker men hela tiden dras jag ner igen. En vecka innan ötillö fick jag ett telefonsamtal strax före 22 av min lillebror, han var helt hysterisk och skrek att jag måste komma hem. Mamma var död, hon hade somnat in hemma hos honom när hon var barnvakt åt Meja. Hon hade sån tur var lagt henne och sedan hade hon satt sig vid köksbordet och somnat med huvudet i armarna över bordet. De fick inte liv i henne, och ambulasen kom snabbt men det fanns inget att göra. Det är så mycket som far genom huvudet och tiden efter har varit superjobbig. Jag åkte till pappa på tisdagen och stannade med honom till fredagen då följde han med hem till mig. Pappa sa direkt på tisdagen att jag skulle köra ötillö mamma hade velat det och att hon ville ju komma och kolla. Innan hon dog var jag mest rädd för att jag skulle frysa men jag var inte ens nervös innan. När jag började känna mig trött så tänkte jag bara på mamma och hon sa hejaheja, jajaja som hon brukade göra. Fick inte ens någon dipp. Det fick däremot Robban och jag fick dra honom i löpningen väldigt mycket. Han fick dra mig i simningen men det är inte lika jobbigt eftersom jag väger ganska mycket mindre än honom och det är lättare att dra i vattnet. Vi klarade det på 9h och 27min och vi trodde ungefär 10 så det var superbra och vi spred energi till de andra runt och kring och hade roligt hela tiden. Även om Robban fick gräva långt inom sig när han hade sina svackor. 11 kom vi i mixedklassen. Efter ÖtillÖ har jag bara försökt att hålla mig uppe men tyvärr fick jag en överansträngning i en sena i en fot och ville inte riktigt vila. Kroppen kändes ju fräsch. Sprang lång SM helgen efter men sån tur var hamnade jag utanför klartan när jag började tänka på mamma och visste inte ens vart jag kom ifrån. Jag missade A final precis, jag kunde knappt gå på foten så jag struntade i att springa på söndagen. Sen vilade jag från löpning i veckan sprang medel SM, gick till A final. Sprang ok förutom en kontroll då jag gjorde ett parallellfel missade 3min och där försvann topp 10. Sen gick jag till Sjukgymnast för att kolla foten och fick det bekräftat att det var en överansträngning. Begravningen var förra fredagen, det var 137 personer i kyrkan och jag tror hon hade gillat hur fint det var. Kistan hette Linnea och var vitlaserad med blommor på och arragnemanget i rosa. Tobbe och jag spelade och sjöng och hans gamla musiklärare och en kompis spelade och sjöng också. Vi hade bakat allt fika själva. Det var så många som var där som var så chockade och kunde inte förstå. Det gör inte jag heller. Jag har tänkt ringa henne så många gånger men kommit på att nej det går ju inte hon finns ju inte längre. 
Dagarna går men jag tänker på henne varje dag, ser saker som jag förknippar med henne, minnen och jag tänker på allt hon kommer missa. Hon kommer inte få se sina barnbarn växa upp. Och stackars pappa som blivit själv. Om det är någon gång jag önskat att jag bodde närmre så är det nu. 
Många frågar hur jag mår... vad ska jag svara på det? Jag önskar jag kunde springa ett ötillö varje dag då skulle smärtan i hjärtat vara lättare att hantera. Nu har jag inte sprungit sen förra söndagen för att försöka få senan att må bra igen. Crosstrainer och cykel är inte samma sak som att springa det är skittrist. 
Jag är så ledsen och sen blir jag arg på mamma för att hon var så korkad att hon inte slutade röka. 2000 slog vi vad om jag kom bland de 3 bästa på SM så skulle hon sluta röka. Jag vann natt SM. Hon försökte men hon klarade inte av det, en vecka klarade hon. Sen varför sa hon inte att hon inte mådde bra, hon måste ju ha känt. 
Jag önskar så att vi åkt till Enköping fler gånger i sommar men Jonas ville inte, han ville vara hemma och greja. Varför stod jag inte på mig! Nu är det för sent. 
Fredagen innan mamma dog så kom hon och kollade när jag sprang natt DM, jag tänkte ta med barnen men Jonas stannade hemma så då lämnade jag dem med honom. Jag borde tagit med dem så att de fick träffa henne. Och jag sprang så jävla dågligt för jag sprang och tänkte på grissimmingen på ÖtillÖ. Mamma skällde lite på mig efteråt och sa att jag skulle ju bara koncentrera mig på Natt DM. På måndagen när hon dog ringde jag henne på dan men hon svarade inte, så jag ringde pappa istället. Sen tänkte jag ringa tillbaka men gjorde inte det, varför gjorde jag inte det för. 
Varför gör det så ont, kommer det bli bättre, mamma jag saknar dig så mycket.