Förvånad

Igår sprang jag min sista tävling för i år. Där tävlingen gick har jag inte sprungit sen 97 för jag kommer ihåg att pappa och jag åkte dit och tränade innan 5 dagars. Jag sprang ifrån pappa och han sa att nu hänger jag inte med dig längre. 
Igår sprang bland annat Tove Alexandersson, Annika Billstam och Johanna Öberg (junioren inte klubbkompisen). Speakern dömde ut mig innan loppet och sa att jag skulle få svårt att slå mig in där. Jag startade tidigt, hann värma upp ordentligt men tänkte flera gånger på hur långt efter jag var på 25-manna korten och att de hinner träna 2 pass per dag medan jag är glad om jag hinner med ett pass. Jag ska i alla fall göra mitt bästa och gå rätt. Det gjorde jag hade en mental dipp i mitten av loppet när jag var sjukt trött men jobbade mot de tankarna. Tove slog mig med 2,5 min ca 30 s per km. Annika var en min efter mig. Jag har tappat några sekunder hela tiden men det borde jag göra. Är otroligt nöjd med min andra plats. Annika vann VM guld tidigare i höstas och Tove den totala världscupen. 
Efter tävlingen åkte vi för att titta på Björnen som bor utanför Enköping men vi såg den tyvärr inte.

Stressad klantarsel

Igår skulle jag hjälpa en kompis att sy några mössor. Hon har också två barn i ungefär samma ålder som mina barn. Vidar var mer vild än tam när vi var på övervåningen och jag skulle prov sy lite med overlocken samtidigt som jag försökte ha koll på att Vidar inte rev hela vår inredning eller råkade springa omkull någon av de andra barnen. Stressad som f-n och hade inte 100% fokus på symaskinen så jag råkade köra av en av 4 nålar. Inte de någon av de två som jag pajade för ett tag sen som tog 5 veckor att få tag i som jag för säkerhetsskull har 24 extra av nu... utan en av de undre nålarna, en loop. Det blev inget sytt igår och inte på minst 2 veckor framåt på den maskinen. Dessutom blir jag antagligen mer än 1000  kr fattigare eftersom just den nålen var skit dyr,  runt 900 kr och de måste skicka maskinen till fabriken i Huskvarna för den måste ställas in. Skojsigt ...

Idag har vi varit och tittat på bilderna som Marie på bildprofssen tog på oss i våras. Jag tog de här på Vidar när vi gick från parkeringen. Nu har han lärt sig att säga apelsin när jag ska fota. En bild när grabbarna myser i soffan hos mormor och morfar.



Säga NEJ kurs

Jag måste lära mig att säga nej, för min egen skull och för mina barns skull. Vilken vettig människa utsätter sig för det som jag gjorde igår. En jobbig natt när Eskil hostade med jämna mellanrum så att han nästan kräktes och jag vaknar direkt och blir jätteorolig och vänder honom. Klockan 5 ringer väckarklockan upp och göra sig i ordning, väcka barnen och fixa i ordning dem. Åkte någon minut innan klockan 6 mot Örebro. Lite strul på vägen med ett vägarbete där man blev lotsad så jag tappade 10min. Kommer dit klockan 8 och mina föräldrar möte upp, ammar Eskil och håller sedan i två utbildningar. På fika pausen kommer mina föräldrar med bilen så att jag kan amma Eskil igen. Lunch klockan 12-13 med byte av utbildningsplats och det var då ca 770m att gå. Slänga i sig mat, amma igen och skynda iväg. Kör två utbildningar till, amma i pausen (samt slänga i sig en muffin (ok jag snodde en extra...)) och sedan två utbildningspass till. Åtta utbildningspass med samma innehåll gör att man blir rätt slut i huvudet. Snabbt packa ihop för att bli hämtad med bilen så att vi kunde åka till den andra bilen som stod på en parkering. Där sade jag hejdå till mamma och pappa och tackade för att de är underbara och ställt upp hela dagen. Sedan ammade jag igen och in med barnen i bilen och drog hemåt. Hann inte långt innan Eskil blev ledsen, fick stanna och ta upp honom och trösta honom, sen gick det bra igen tills jag kom till lotsningen och återigen tappade 10min. Klockan 19.56 stannar jag utanför Rosvalla och Jonas tar bilen och åker och parkerar. Jag springer in till deltagarna på min löparkurs och börjar min 9:e utbildning för dagen... Klockan 20:45 är jag hemma igen, trött, lätt huvudvärk, helt slut i huvudet och tänker att jag är en fruktansvärt dum mamma som utsätter sina barn för en sådan dag. De hade det jättebra med mormor och morfar men att släpa upp dem klockan 5:30 och åka bil 4,5 h känns sådär. 
Någon gång kanske jag lär mig att säga nej...