jajisses

Det blev premiär för mig, har alltid varit med och arrangerat men förra veckan hörde Micke av sig och undrade om jag ville springa i hans damlag (de hade även ett herrlag). Så varför inte tänkte jag. Tyvärr kände jag mitt på dagen att det kliade i halsen men bara kliade.

Först var det dags för det viktigaste knatteloppet, som barnen har taggat för det. Vidar skulle ju självklart springa och Eskil ska alltid göra samma saker som Vidar, jag me, jag me. Vi hade innan bestämt att Jonas skulle springa med Vidar och jag med Eskil men Vidars kompis Markus Kantarp skulle också springa så Vidar ställde sig själv med honom. Jonas gick en bit utmed banan (som är 400 meter). Starten gick och vad de sprang. Eskil höll mig i handen och sprang en bit sen gick han, lite gnäll var det men jag vägrade bära. Han grät inte men tjatade om bära, han och jag gick hand i hand i mål och han blev väldigt nöjd över påsen med grejer han fick. Vidar då ja han var ju i mål flera minuter innan lillebror och han var supernöjd. Farfar hejade på barnen och det blev de glada över. 

 

 

Värmde upp och det kändes ok, lite tort i halsen. Det var jag och tjejerna i laget, tanten som Micke sa men det dementerade jag. Chantelle kallar mig mamsen, det tycker jag är ok. Man räknar snitt kilometertiden i laget och man får en picknick efteråt till laget. Värmde upp genom att springa ett varv med Micke (och det är ordföranden i vår klubb Micke Larsson). Tänkte sen att hur många av löparna springer ett extra varv som uppvärmning... men då hade jag koll på banan och jag behöver värma upp så mycket. Sen gick starten och jag sprang lite för fort i början... ovanligt. Hängde med killarna rätt bra och första varvet gick riktigt bra men sen kände jag att jag gått för hårt. Micke kom ifatt och gick tyvärr om på stigen och det var en till kille mellan så jag tappade draget av honom. Men jag kämpade på och såg honom framför hela tiden och tappade inte mycket på honom. Efter halva andra varvet så tyckte jag att någon ropade heja Anna bakom mig och trodde då att det var en annan tjej bakom, jag hade ju inte en aning om hur det såg ut bakom. Fick springa på och kämpa som ett djur för att inte lägga av. Tog några löpare på slutet, även orierare vilket kändes bra och var till slut 8 sekunder efter Micke i mål. Tiden 30:47 en minut sämre än vad jag trodde jag skulle springa på men jag tappade också minst 1 min på andra varvet. Och det var ingen tjej precis bakom så jag hörde antagligen fel... men det är inte lätt när man springer så fort man kan att höra rätt. Fy vad jag mådde dåligt efter loppet, blev illamående och helt förstörd. Kunde inte ens äta en banan efter loppet, tvingade i mig en fjärde del. Micke tog ut mig på en nedjogg och sedan kunde jag äta picknicken. 

Robbin Kantarp vann herrklassen och vi fick pris. Han föreslog att vi skulle ta varsitt presentkort på Palstorpshage för hela familjen så kunde våra familjer gå tillsammans. Ja men självklart sa jag, det var ju ett kanonbra pris och grabbarna blev jätteglada. 

Bästa lag fick pris och vårt rena damlag var tvåa, vilket är kanonbra eftersom herrlaget som vann bestod av bara orienterare. Sedan lottade de ut priser och vi fick en lunch på Lotzen med hela laget, helt fantastiskt. 

Apropå mat en i Projektstyrning herrlag som jag inte träffat innan han hade väldigt roligt åt att jag pratade om mat efteråt och att det var det viktigaste med loppet att man fick mat efteråt. Det tyckte han var ett hälsosamt tecken och sen när vi vann en AW blev han väldigt avundsjuk men det har Sponsorn och lagledaren Micke redan fixat. Herrlaget får följa med och äta :-D Nu återstår bara hur jag ska göra för Vidar bröt nästan ihop när jag berättade att jag skulle ut och äta med tjejerna, han ville också följa med :-)